Abstracts

Tankar efter 60 år när man tittar bakåt och ser framåt.

Johnny Ludvigsson

Lär av historien! Allen 1922, Best 1939, Jackson 1940 och Brush 1944 visade att hyperglykemi kan leda till betacelldöd, medan intensiv insulinbehandling med lågt blodsocker ger remission av Typ 1 diabetes (T1D). Min avhandling bekräftade och vår intensiva behandling på 70-talet gav långa remissioner. Studier baserade på ABIS har stärkt betacellstresshypotesen: psykologisk stress, snabb tillväxt, nedsatt fysisk aktivitet, och infektioner ökar risken för T1D. Som alternativ till Teplizumab: Genom att minska betacellstress (mer fysisk aktivitet, lägre BMI) kan risken för T1D minskas. Men andra mekanismer är involverade: Tarmfloran vid 1 års ålder skiljer sig hos barn som senare utvecklar T1D, och inflammatoriskt proteinmönster i navelsträngsblod(!) predicerar senare T1D till ca 80%.

Kan man inte förebygga T1D så gäller att rädda kvarvarande betacellfunktion. Genom plasmaferesstudien, världens första immunintervention vid T1D, upptäcktes ”64kD” (Nature 1982) , som visade sig vara GAD ( Glutamic Acid Decarboxylase). GAD användes för att påverka immunförsvaret så att betacellfunktionen bevaras. 20 mikrog GAD sc 2 ggr med 1 månads mellanrum gav lika god effekt ( NEJM 2008) som antiCD3, men fas III-studien nådde inte endpoint. Världens första försök att ge autoantigen direkt i lymfkörtel gjordes, med god effekt, särskilt hos patienter med HLA DR3DQ2. Nu pågår fas III som kan leda till världens första enkla, säkra, riskfria behandling som räddar betacellfunktion.

Tredje målsättningen: God livskvalité, utan komplikationer. Vi startade i början på 1970-talet Linköping Diabetes Complication Study, som var först i världen att visa att man med diabetesteam, flerdosbehandling, självkontroll, i en generell patientpopulation kan förebygga njurkomplikationer (NEJM 1994). Uppföljning av HbA1c i VISS-studien har sedan visat vilken grad av HbA1c (långt högre än nuvarande riktlinjer) som krävs för att fortfarande efter 32-36 år inte få allvarlig retinopati eller nefropati.

HbA1c bör vara så lågt som möjligt, men bara med bibehållen livskvalité utan svåra hypoglykemier. Man ska kunna leva med diabetes, inte för diabetes.

Pro/Con tidig lipidsänkande behandling hos T1D

Jonas Brinck & Niclas Abrahamsson

Behandlingen av patienter med typ 1 diabetes har traditionellt sett inriktats på glykemisk kontroll i under sjukdomens första år, främst av skälet att patientgruppen ofta är relativt ung vid sjukdomsdebut. Samtidigt är det väl känt att blodfetterna utgör en viktig riskfaktor för aterosklerotisk hjärtkärlsjukdom hos patienter med diabetes. I föreläsningens ”pro” del kommer blodfetter som kausala riskfaktorer för aterosklerosutveckling att diskuteras, evidens för lipidsänkande behandling och internationella riktlinjer. Jämförelser med primärpreventiv lipidsänkande behandling i andra högriskpopulationer. Ett praktiskt anpassat synsätt för hur patienten med typ1 diabetes kan bedömas och behandlas med målvärden för blodfetter i primär och sekundärprevention. I föreläsningens ”con” del belyses problematiken med bristen på randomiserade studier på denna population, samt det hälsoekonomiska spektrat.

Glukokortikoidinducerad binjurebarkssvikt

Per Dahlqvist

Glukokortikoider används i inflammationsdämpande syfte vid ett flertal sjukdomar. Suprafysiologiska glukokortikoiddoser orsakar hämning av kortisolaxeln och atrofi av binjurebarken, vilken oftast är reversibel, men återhämtningen kan ta lång tid. Risken för glukokortikoidinducerad binjurebarkssvikt föreligger främst vid dagliga suprafysiologiska doser (prednisolon >5 mg/dygn eller motsvarande) med behandlingstid >3–4 veckor. Risken ökar vid dosering på kvällen och med långverkande glukokortikoider (betametason, dexametason), men minskar vid intermittent behandling. Hos enstaka individer kan binjurebarkssvikt orsakas även av kortisonkräm, ledinjektioner eller lokalbehandling av munslemhinnan. Symtom på glukokortikoidinducerad binjurebarkssvikt utvecklas vanligtvis när patienten har trappat ned glukokortikoider till doser som motsvarar den fysiologiska kortisolproduktionen (prednisolon 3,75–5 mg eller motsvarande) eller vid kroppslig påfrestning. Glukokortikoidinducerad binjurebarkssvikt är sannolikt underdiagnostiserat och är associerat med ökad mortalitet.

Endocrine Society och European Society of Endocrinology har publicerat riktlinjer för utredning och behandling av tillståndet. I dessa rekommenderas provtagning med P-kortisol klockan 08–09, minst 24 timmar efter senaste glukokortikoiddos. Ett P-kortisol >300 nmol/l utesluter oftast binjurebarkssvikt medan P-kortisol <150 nmol/l talar för. I gråzonen P-kortisol 150–300 nmol/l rekommenderas upprepad provtagning eller Synacthen-test. Vid konstaterad eller förmodad glukokortikoidinducerad binjurebarkssvikt rekommenderas ersättningsbehandling med prednisolon 3,75–5 mg på morgonen eller hydrokortison 10–15 mg på morgonen och 5–10 mg på eftermiddagen och sedvanliga sjukregler vid interkurrent sjukdom.

Som information till patienter och vårdgivare till patienter med långvarig glukokortikoidbehandling om risken för binjurebarkssvikt har ett nytt svenskt informationskort tagits fram, se svenska endokrinologföreningens hemsida.

Referenser

ABC om Glukokortikoidinducerad binjurebarkssvikt hos vuxna. Imamovic M, et. al Lakartidningen. 2025 Feb 10;122:24090.

European Society of Endocrinology and Endocrine Society Joint Clinical Guideline: Diagnosis and therapy of glucocorticoid-induced adrenal insufficiency. Beuschlein F, et al. Eur J Endocrinol. 2024 May 2;190(5):G25-G51.

Individuellt egenvårdsstöd

Jessica Rosman

Det finns en uppsjö av studier kring egenvårdsutbildning och stöd vid diabetes typ 2, och vi vet att både individuell och gruppbaserat stöd kan ha positiva effekter på hälsan anseende aktuell patientgrupp. Likväl finns ett behov av verktyg som kan stödja både diabetessjuksköterskan och patienten under vårdmötet.

Aktuell studie är en randomiserad kontrollerad studie som utvärderar hur ett sådant verktyg, en skriftlig individuell behandlingsplan, kan påverka HbA1c och andra medicinska utfallsvariabler samt hälsorelaterad livskvalitet och patientrapporterade utfallsmått.

En kvalitativ utvärdering har genomförts i form av intervjuer med deltagande patienter samt diabetessjuksköterskor. En preliminär analys av dessa intervjuer visar bland annat att behandlingsplanen fungerar motiverande och stödjande samt leder till en ökad tydlighet och struktur. Det framkommer även att det finns ett behov av personcentrering vad gäller egenvårdsutbildning och stöd.

Personcentrerad support vid typ 2 diabetes enligt Umeå-modellen

Lena Jutterström

Tidigare forskning och riktlinjer förespråkar att vårdpersonal ska utöva en personcentrerad approach när de träffar personer med diabetes. Personcentrerad vård resulterar i förbättringar på hälsoparametrar såsom HbA1c. Vårdpersonal upplever det svårt att fokusera på patientens integration av sjukdom, deras mål, behov och prioriteringar. Även om personcentrerad vård rekommenderas upplever vårdpersonal en svårighet att ändra eget arbetssätt samt att det finns det få praktiska exempel på hur personcentrerad vård kan utövas så här har du chansen att få ett praktiskt exempel.

Deltagare: Patienter med typ 2 diabetes (182) från 9 hälsocentraler randomiserades till gruppintervention, individuellintervention, intern- och externkontrollgrupp.

Genom att diskutera diabetessjukdomen utifrån: Bilden av sjukdomen, Innebörden i diagnosen, Utrymmet i vardagen, Ansvaret för egenvården samt Framtiden med sjukdomen inräknad sänktes Hba1c-värden med 5 respektive 4 mmol/mol. Att diskutera sjukdomen på detta sätt kan hjälpa patienten att hitta motiv, anledning och vilja att själv söka kunskap, ändra livsstil, ventilera tankar och känslor kring sjukdomen samt insikt om sjukdomens allvargrad. Denna approach fungerar i grupp men är nästan lika effektivt vid individuella patientmöten och syftar till att stödja personer med diabetes i stället för kontroll.

Utredning av hypoglykemier hos vuxna personer utan diabetes.

Håkan Fureman

Grunden för att fastställa att en episod av hypoglykemi har förekommit bygger på uppfyllandet av

Whipples triad.

1: Symtom förenliga med hypoglykemi.
2. Lågt plasma glukos. För säker diagnos krävs analys med laboratoriemetod dvs ej hemglukosmätare.
3: Upphörande av symtombilden vid normalisering av glukosvärdet.

Normalvärden för plasma glukos brukar anges till 4,0 nmol/l eller högre. Symtomfria glukos nivåer ner mot 2,8 kan förekomma vid längre tids fasta då kroppen ställt om till fettförbränning som energikälla.

Det finns ett flertal differentialdiagnoser vid verifierade hypoglykemiepisoder. Principiellt kan dessa grupperas utifrån om de orsakas av överproduktion av insulin eller om det rör sig om bristande glukos nyproduktion där ofta flera faktorer samverkar.

Tillstånd med minskad glukoneogenes

1: Vid svält ses både minskad glukoneogenes men även glykogenolys.
2: Alkohol hämmar glukoneogenesen men inte glykogenlysen.
3: Levesvikt.
4: Njursvikt.
5: Sepsis.
5: Kortisolsvikt, hypotyreos, GH brist.

Tillstånd med ökad insulinproduktion

1: Insulin; SU preparat eller metaglinider.
2: Hypoglykemier efter gastric by pass operationer.
3: Insulinom.
4: NIPHS ( noninsulinoma pancretaogenous hypoglycemia syndrome)
5: Insulin antikropps orsakade hypoglykemier
6: Paramalignt fenomen via IgF-2.( samtidigt låga insulinnivåer)

Utredningsgång vid misstänkta hypoglykemier

Verifiera Whipples triad.

Fastande eller postprandiella hypoglykemier?

Uteslut tillstånd med hämmad glukoneogenes.

Vid fastande hypoglykemier genomförs inneliggande 72 timmars fasta. Vid verifierad hypoglykemi ( <2,5nmol/l) tas samtidigt prov för analys av insulin, c-peptid samt proinsulin. Efter verifierad insulinöverproduktion DT, eller MRT och ev.UL pankreas. Kirurgi vid tumör.

Vid postprandiella hypoglykemier efter gastric by pass i första hand kostråd men behandling med akarbos eller GLP-1 analog kan bli nödvändigt.

Utmaningar och möjligheter med avancerad diabetes-teknik vid interkurrent sjukdom

Katarina Fagher

Moderna teknologiska lösningar inom diabetesvård har blivit en central del i hanteringen av sjukdomen. Avancerade insulinpumpar, sk AID-pumpar, som automatiskt justerar insulinleveransen baserat på kontinuerlig glukosmätning, erbjuder betydande fördelar för patienter med diabetes genom att optimera blodsockerkontrollen. Trots dessa framsteg uppstår flera utmaningar vid interkurrenta sjukdomar, såsom infektioner, operationer och tex dialys där patientens fysiologiska tillstånd förändras snabbt och ofta oförutsägbart. Sjukdomsrelaterad insulinresistens, förändrade matvanor och stressfaktorer kan leda till både hyperglykemi och hypoglykemi, vilket kan göra det svårt för pumpens algoritmer att säkerställa en optimal insulinreglering.

Den tekniska komplexiteten hos dessa system kräver att sjukvårdspersonal har en hög nivå av kompetens och erfarenhet för att kunna hantera pumpbehandling på rätt sätt, något som ofta saknas i praktiken. Detta innebär att patienten själv i stor utsträckning får ta ansvar för att behandlingen fungerar korrekt, även vid akut sjukdom. Även om avancerad diabetesteknik kan ge stora fördelar i kontinuerlig glukoskontroll, är det nödvändigt att överväga specifika riktlinjer och säkerhetsåtgärder vid användning av dessa system under akuta sjukdomstillstånd.
Denna föreläsning kommer att behandla både fördelarna och de utmaningar som den avancerade diabetestekniken medför i sådana situationer, samt hur man kan optimera användingen för att säkerställa säkerhet och effektivitet för patienterna under akut sjukdom.

Akromegali-behandlingsvägar och utmaningar i klinisk praksis

Charlotte Höybye

Akromegali är en ovanlig sjukdom, i 99 % orsakad av hypofysadenom, varav 70 % makroadenom. Målet med behandling är biokemisk remission, minskat adenomvolym, lindra symtom och förbättra livskvaliteten.

Kirurgi är förstahandsbehandling som normaliserar IGF-I i 75–90 % av mikroadenom, 40–60 % av makroadenom. Medicinsk behandling ges vid kvarvarande GH-hypersekretion efter operation. Preoperativ medicinsk behandling rekommenderas inte rutinmässigt. Somatostatin receptor liganderna (SRL) oktreotid och lanreotid normaliserar IGF-I hos 30–50 % och minskar adenomvolymen hos 50 %. Pasireotid, normaliserar IGF-I hos 20% och minskar adenomvolymen med 20–50%. Biverkningar av alla SRL är illamående, diarré, gallsten, hyperglykemi/diabetes (42 % pasireotid). Andra linjens medicinska behandling, GH-receptorantagonisten pegvisomant, normaliserar IGF-I hos 60–70 %.

Strålbehandling (RT) är tredjehandsbehandling och används vid tillväxt av restadenom eller resistens mot medicinsk behandling. Vanligast är stereotaktisk RT som normaliserar IGF-I hos 50–60 % och hämmar adenomtillväxt hos >90 %.

Flera samsjukligheter ses vid akromegali: diabetes mellitus, hyperlipidemi, artros, karpaltunnelsyndrom, huvudvärk, sömnapné, hypertoni, hjärtsvikt, nedsatt livskvalitet. De behöver alla uppmärksammas och behandlas.

Mortaliteten vid akromegali är ökat orsakat av hjärt- och kärlsjukdomar, lägre vid biokemisk kontroll, högra vid hög ålder och suprafysiologisk hormonsubstitution. Förekomst av cancer är ökat, men vid normaliserad biokemi är cancermortaliteten inte ökat.

Utmaningar i klinisk praksis är således att uppnå tidig diagnos och behandling, ge optimal behandling om patienten inte är i remission/får recidiv efter kirurgi samt aktivt undersöka för och behandla samsjuklighet.

Seminarium kring övergång och överföring från till vuxenliv- och vuxensjukvård

Eva Toft, Frida Sundberg, Anna lena Brorsson, Carina Sparud Lundin, Sara Olsson

Seminariet behandlar olika aspekter av övergång och överföring från till vuxenliv- och vuxensjukvård för unga med typ 1 diabetes och består av tre olika presentationer såväl som interaktiva inslag.

Ett Kliniskt Kunskapsstöd: Transitionsvård av unga personer med typ 1 diabetes har tagits fram av Nationell Arbetsgrupp Diabetes, en del av SKR’s kunskapsstyrning. Syftet är att åstadkomma god och jämlik vård för en grupp där skillnader i behandlingsresultat varierar stort, såväl över landet som mellan olika åldersgrupper. Hela vårdprocessen ska stödja den unga personen med diabetes typ 1 i övergången från barndom till vuxenlivet. I den första presentationen beskrivs innehållet i kunskapsstödet, som publiceras i mars 2025, och som kan liknas vid en verktygslåda för vidare utformning av god transitionsvård regionalt och lokalt.

I den andra delen presenteras utfall och erfarenheter av Stepstones övergångsprogram för unga med långvariga tillstånd, varav typ 1 diabetes utgör ett sådant. Programmet beskrivs avseende dess olika komponenter och exempel ges på material som kan användas för att stödja ungas delaktighet i hälsa och vård samt förbereda dem inför vuxenliv och vuxensjukvård. Dessutom presenteras andra insatser för att utveckla överföringsvården, baserat på ett ökande intresse för att implementera strukturerade modeller för överföring i klinisk praxis.

Den tredje delen utgår från resultat från ett pågående avhandlingsprojekt som handlar om första tiden på vuxendiabetesmottagningen där unga vuxnas med typ 1 diabetes, föräldrars och diabetessjuksköterskors erfarenheter bildar grund till stödprogram. I en studie med unga vuxna framkom behov av stöd att blomstra in i självständighet. I en annan studie med föräldrar framkom att de genomgår en process där dom kämpar med att acceptera kontrollförlust och att de nära banden lossas. I intervjuer med diabetessjuksköterskor framkom en hög ambition att optimera individanpassad omvårdnad men att de upplevde att händerna var bakbundna av organisationen.

Mortalitet hos unga med T1D

John Samuelsson

Typ 1 diabetes (T1D) medför en ökad risk för död i förtid. Även om mortaliteten och förväntad livslängd har förbättrats avsevärt, kvarstår en förhöjd risk. Orsakerna till död skiljer sig åt beroende på ålder och duration av T1D, där akuta komplikationer är främsta orsak vid yngre åldrar och kortare duration, medan död till följd av långtidskomplikationer tar över vid stigande duration. En tydlig koppling mellan förhöjt HbA1c-värde och ökad risk för död har visats hos vuxna med T1D.

För att studera mortaliteten i en ung population med T1D i Sverige, samt eventuell påverkan av HbA1c under barndomen, har data ur Nationella DiabetesRegistret–barn (tidigare SWEDIABKIDS) samkörts med dödsorsaksregistret. Journalgranskning har genomförts på avlidna individer.

16537 individer med T1D-diagnos innan 18 års ålder inkluderades, under perioden 2000-2014. Av dessa var 103 avlidna, varav 72 kunde inkluderas i journalgranskning. Ca 40 % avled av diabetesorsak, främst av akuta komplikationer (diabetes med coma, ca 1/3 av totalt avlidna), där ICD-kodning inte skiljer mellan ketoacidos och hypoglykemi). Vid journalgranskning kunde endast 2 individer konstateras ha avlidit av hypoglykemi, dock kunde ingen säker slutsats gällande död av ketoacidos eller hypoglykemi dras hos 16 individer. HbA1c var tydligt förhöjt under barndomen hos de som avled av diabetesorsak, jämfört med andra dödsorsaker och jämfört med de som levde vid studiens slut. Standardiserad mortalitetsratio (SMR) var 2.7 per 1000 personår i T1D-populationen.

Barn, ungdomar och unga vuxna med högt HbA1c under barndomen har en förhöjd risk att dö i förtid, främst på grund av akuta komplikationer till diabetes. Hypoglykemi var ovanligt som dödsorsak. Intensiv behandling av T1D under barndomen är viktigt för att minska risken för död både av akuta komplikationer samt av långtidskomplikationer vid längre sjukdomsduration.

40-årsuppföljning av HbA1c från diabetesdebut och allvarliga komplikationer vid typ 1 diabetes -TheVISS-Study

Hans Arnqvist

HbA1c, som mått på medelblodglukos började användas i klinisk rutin omkring 1980. DCCT-studien publicerad 1993 visade klart, med hjälp av HbA1c, att hyperglykemi orsakar retinopati och nefropati vid typ 1 diabetes. Hur strikt blodglukoskontroll som bör eftersträvas är fortfarande omdiskuterat.

VISS-studien initierades för att följa patienter med typ 1 diabetes från debut med HbA1c. Målsättningen var att utvärdera HbA1c som prediktor för proliferativ retinopati (PDR) och nefropati (makroalbuminuri) och att formulera HbA1c-mål för att undvika dessa komplikationer.

Alla i Sydöstra sjukvårdsregionen med nydebuterad diabetes i åldrarna 0–34 år under åren 1983–1987 inkluderades, totalt 447 patienter. Patienterna har följts i rutinsjukvård med HbA1c 2–4 ggr årligen. Ett långtidsmedelvärde, viktat HbA1c (wHbA1c) beräknas genom att integrera ytan under HbA1c-värdena och dividera med tiden. VISS-kohorten har följts upp efter 10, 20 och 32 år och nu pågår en 40-årsuppföljning. Resultaten visar att prevalensen av synhotande retinopati (PDR) och nefropati ökar dramatiskt med stigande wHbA1c. Prevalensen av allvarliga komplikationer ökar också med stigande duration upp till 32 år samtidigt som wHbA1c-tröskeln för att utveckla allvarliga komplikationer sjunker. Efter 32år var prevalensen för PDR 27% och för nefropati 8%. Som lägst uppträdde PDR vid ett wHbA1c-värde på 56 mmol/mol och nefropati vid 65 mmol/mol.

Sammanfattningsvis, utgående från VISS-resultaten bör man eftersträva ett wHbA1c lägre än 53 mmol/mol för att undvika PDR och nefropati efter en diabetesduration på 32 år.

Medfödda metabola sjukdomar – en växande patientgrupp inom vuxenmedicinen

Mikael Oscarson

Medfödda metabola sjukdomar (MMS) omfattar ett tusental mycket ovanliga monogena sjukdomar som orsakas av defekter i framför allt enzymer eller transportörer i intermediärmetabolismen. Exempel på sjukdomar är fenylketonuri (PKU) och andra aminosyraomsättningssjukdomar, defekter i betaoxidationen och kolhydratomsättningen, liksom porfyrisjukdomar samt mitokondriella, lysosomala och peroxisomala sjukdomar. Huvuddelen av sjukdomarna blir symptomgivande under det första levnadsåret och går ofta att behandla framgångsrikt förutsatt att behandlingen startar tidigt innan irreversibla skador uppstått. Behandlingen består ofta av mycket specialiserad kostbehandling, och för vissa sjukdomar finns specifika läkemedel i form av exempelvis cofaktorer, chaperoner, enzymersättningsbehandling eller genterapi.

Tack vare tidig diagnos (där numera 22 av dessa sjukdomar ingår i nyföddhetsscreeningen) och förbättrad behandling, överlever många av dessa patienter långt upp i vuxen ålder, även om många har kognitiva funktionsnedsättningar och ibland svårare hjärnskador. Dessutom diagnostiseras ett växande antal vuxna patienter med partiella enzymdefekter som inte gett några eller enbart lindriga symtom tidigare i livet, men som exempelvis i samband med att kroppen utsätts för kraftig katabolism kan leda till metabol dekompensation med svåra permanenta skador som följd. En medfödd metabol sjukdom kräver också ett särskilt omhändertagande i samband med exempelvis graviditet, kirurgi eller onkologisk behandling.

Sedan 1 juli 2024 är det kliniska omhändertagandet av denna heterogena patientgrupp centraliserad till tre nationella högspecialiserade vårdenheter (NHVe). För att den komplexa vården kring dessa patienter ska fungera behövs dock ett nära samarbete med patientens hemsjukhus som kan hålla i de kontroller som kan skötas lokalt, och säkerställa att det finns ett fungerade akut omhändertagande vid metabol dekompensation.

ESCAPERS - varför undgår vissa T1D patienter komplikationer trots långs diabetesduration?

Peter M Nilsson

Prognosen vid typ 1 diabetes (T1D) har påtagligt förbättrats under senare år till följd av bättre behandling både av glukosmetabol kontroll och olika riskfaktorer, men även till följd av tekniska hjälpmedel, ökade patientkunskaper samt en bättre strukturerad diabetesvård. Trots detta utvecklar en del, men inte alla, T1D patienter olika diabeteskomplikationer efter lång diabetesduration. En intressant frågeställning är varför vissa patienter synbarligen undgår att utveckla kardiovaskulära komplikationer, nefropati eller grav retinopati trots en mycket lång diabetesduration, ofta mer än 30–50 år. Bland dessa patienter finns många som erhöll insulinbehandling före introduktion av renare och mindre antigent (rekombinant) humaninsulin på 1980-talet. I en finsk studie av 729 T1D patienter med sjukdomsduration mer än 50 år (FinnDiane) var det 15% som ej utvecklat några allvarliga komplikationer. På ett likande sätt studeras dessa ”escapers” i pågående studier i Malmö och Linköping, men även inom ramen för den skandinaviska PROLONG studien. Kända internationella kohorter som Golden Years´ Cohort, UK, och Joslin Medallist Cohort, USA, baseras på överlevnad mer än 50 år med typ 1 diabetes, men inte primärt på escaper-fenomenet (d.v.s. komplikationsfrihet).

I Malmö har undersökts 120 T1D patienter med duration >30 år för en omfattande kardiovaskulär och metabol kartläggning samt MRI hjärta-aorta inom en subgrupp (ESCAPER studien). I Linköping följs en kohort med 269 T1D patienter för karakterisering av escapers (Linköping Diabetes Complications Study).

Ifall möjliga protektiva mekanismer kan identifieras genom forskning på T1D-escapers så skulle dessa mekanismer kunna utgöra ett substrat för att utveckla framtida läkemedel för prevention av diabeteskomplikationer vid T1D.

Äldre, Äldre-Äldre med DM Typ 1

Peter Fors

Med utgångspunkt från egna erfarenheter, patientfall och med inspiration från en brittisk guideline:

Hur ska vi behandla sköra patienter med typ 1, grav pankreasinsufficiens och avancerade nutritionsproblem när hemtjänst, hemsjukvård eller SÄBO övertar det medicinska ansvaret och patientens egenvård?

Många olika personalgrupper med olika kompetens är involverade. Vårdkedjan innehåller flera huvudmän som har olika uppfattningar om vem som ansvarar för vad. Därför behövs:

Klar struktur och ansvarsfördelning (vem gör vad?)

Tydliga individuella vårdplaner (uppföljning av nutrition, tydlig insulinordination, CGM, behandlingsmål, plan för uppföljning etc)

Enkla och snabba kommunikationsvägar.

God kompetens av personal som ges delegering både avseende medicinsk vård och egenvård. Utbildning och krav på reell kompetens.

Jag skulle gärna se en nationellt skapad konsensus kring målsättningar samt ett konkret kunskapsstöd (undervisningsmaterial, webutbildningar, mallar för individuella vårdplaner mm).

Mitt förslag till tre prioriterade övergripande målsättningar är:

God nutrition

Säkerhet (hypo- och hyperglykemier, blodtrycksfall, vätske- och elektrolytrubbingar, infektionskänslighet mm)

Diabetessår - förebygga och hantera.

Dysglykemi och ateroskleoros i kranskärlen hos män och kvinnor i SCAPIS

Carl Johan Östgren

Patienter med typ 2-diabetes har en ökad risk för dödsfall och kardiovaskulära händelser. I en stor populationsbaserad kohortstudie, SCAPIS, uppskattades prevalensen av ateroskleros i kranskärlen hos individer med prediabetes och diabetes jämfört med normoglykemiska individer. Totalt deltog 30 154 personer i åldern 50–65 år som kategoriserades efter deras glykemiska status som normoglykemisk, prediabetes eller diabetes.

Prevalensen och svårighetsgraden av stenos i kranskärlen och kalciumscore (CACS) bestämdes genom datortomografi av kranskärlen. Signifikant förhöjd aterosklerotisk börda i kranskärlen definierades som Segment Involvement Score ≥4 och CACS ≥100.

Resultaten visade att deltagare med prediabetes eller diabetes hade högre grad av kranskärlsstenoser och högre CACS än normoglykemiska deltagare. Bland män med diabetes hade 35,3 % CACS ≥ 100 jämfört med 16,1 % bland normoglykemiska män. För kvinnor var motsvarande siffror 8,9 % mot 6,1 %. Prevalensen av ateroskleros i kranskärlen var högre hos deltagare med tidigare oupptäckt diabetes än prediabetes, men lägre än hos patienter med tidigare känd diabetes.

Slutsats: Studien fann att den subkliniska aterosklerotiska bördan i kranskärlen var högre hos personer med diabetes och prediabetes jämfört med normoglykemiska individer och 2-3 gånger högre hos män än hos kvinnor i alla glykemiska kategorier. Att den aterosklerotiska bördan i kranskärlen i kategorin oupptäckt diabetes låg mellan prediabetes och känd diabetes kan påverka framtida screeningstrategier och förebyggande insatser.

Reninom i praktiken – Insikter och kliniska perspektiv – patientfall

Botond Fabian

Reninom utgår ifrån juxtaglomerulära cellerna i njuren. Genom en ökad reninsekretion sker en ökad aktivering av renin–angiotensin–aldosteron-systemet (RAAS) med i huvudsak hypertoni och hypokalemi som följd. Tumören är väldigt ovanlig och är en ytterst sällsynt orsak till sekundär hypertoni. Reninom beskrevs först av Robertson et al. 1967, sedan dess finns det strax över 200 publicerade fall presenterade i litteraturen. Extrarenala reninproducerande tumörer finns också beskrivna, de är ännu mer ovanliga och oftast kopplade till olika cancersjukdomar.

Reninom är nästan alltid godartade och vanligtvis kirurgiskt botbara, därför är korrekt diagnostik och tumörlokalisation viktigt. Eftersom de är så ovanliga måste i första hand andra orsaker till hyperreninemi uteslutas, såsom tex renovaskulär sjukdom och läkemedel som påverkar RAAS.

I denna föreläsning presenteras kort tre patientfall med reninproducerande tumörer. Fallen illustrera olika diagnostiska utmaningar, biokemisk utredning, för- och nackdelar med olika radiologiska metoder samt hur njurvenskateterisering kan bidra till lokalisering av tumören.

DIY; förskrivarens dilemma i en demokratisk rättsstat

Frida Sundberg

Sverige är det land i världen där störst andel barn med typ 1 diabetes når behandlingsmålen avseende HbA1c. En bidragande orsak till detta är kostnadsfri tillgång till hjälpmedel såsom CGM och insulinpumpar med algoritmstöd (AID).

Insulinpumpar, CGM och de algoritmer som styr insulintillförseln är medicintekniska produkter och omfattas av såväl EU-regelverk (ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2017/745/) som nationell lagstiftning (HSLF-FS 2021:52) och instruktioner från Socialstyrelsen. Endast godkända hjälpmedel får förskrivas. Varken vården eller användaren får ändra på algoritmerna eller installera icke godkända algoritmer. När hjälpmedelsanvändaren har använt sitt hjälpmedel en tid ska förskrivaren göra en uppföljning för att kontrollera att hjälpmedlet används på rätt sätt.

Vårdgivaren (dvs klinikledningen) ansvarar för att den personal som ska förskriva hjälpmedel har kompetens för detta och ges förutsättningar för att följa förskrivningsprocessen. Enligt 2 kap. 2 § HSLF-FS 2021:52 ska vårdgivaren genom rutiner säkerställa bland annat att endast säkra och medicinskt ändamålsenliga medicintekniska produkter och, till dessa, anslutna informationssystem används på patienter samt att endast säkra och medicinskt ändamålsenliga medicintekniska produkter förskrivs, lämnas ut respektive tillförs patienter. Enligt 3 kap. 1 och 2 §§ HSLF-FS 2021:52 ska vårdgivaren bedöma om hälso- och sjukvårdspersonalens har rätt utbildningar och kompetens för att förskriva och lämna ut medicintekniska produkter till patienter.

I Sverige finns demokratiska strukturer för den som önskar att tex politiskt driva frågan om ett förändrat regelverk. I ett sådant arbete skulle frågan om en statlig utredning om behov av översyn av regelverket kunna drivas av tex den organisation som önskar en förändring av regelverket. En enskild tjänsteman, tex förskrivande sjuksköterska eller läkare, måste hålla sig inom givet regelverk.

Personcentrerad vård vid användande av ”open source” algoritmer för AID-pumpar

Anna Lindholm Olinder

På Sachsska barn och ungdomssjukhuset i Stockholm använder 67 av våra cirka 600 barn och ungdomar med diabetes en AID-pump med en open source algoritm, även kallad en DIY-pump. Medelåldern bland användarna är 12,9 år (5-20 år) och de har i genomsnitt loopat i 3,2 år (0,4-12,2 år). Deras medel HbA1c är 44,9 (35-56) mmol/mol.

Vi arbetar personcentrerat och ser barnet / ungdomen med diabetes med föräldrarna som en del i diabetesteamet.

Vår DIY-policy är in linje med ISPADs och ADAs. Vi startar inga DIY-system, men de familjer som startat DIY på barnet eller ungdomen med diabetes får samma stöd och råd som de som använder kommersiella system. Vi lär oss av användarna, och använder Tidepool eller Nightscout för att tillsammans med familjen utvärdera glukoskurvor och doser. Vi erbjuder kommersiella alternativ, och rekommenderar det vid högt HbA1c eller när det känns osäkert.

Delar av en magisteruppsats från Uppsala universitet 2024, som oss inblick i vårdnadshavares upplevelser av att använda DIY-pump till sina barn, kommer att presenteras. Diabetessjuksköterskorna Johanna Holmstedt och Emelie Dahlgren har intervjuat vårdnadshavare till barn med diabetes under 7 år som använder sig av DIY-pump. Deras slutsats var DIY-pump uppskattas av användarna men kräver teknisk kompetens. Vårdnadshavarna önskar mer stöd och öppenhet från vården, och det är viktigt för vårdnadshavare att få välja behandlingsmetod, även om det kräver stort eget ansvar.

Tidig diagnos och framtidsspaning om prevention av typ 1 diabetes 

Helena Elding Larsson

Långt innan vi normalt diagnosticerar typ 1 diabetes, kan vi mäta betacellsautoantikroppar i blodet, som markörer för den autoimmuna processen som leder till betacellssvikt och symptom på hyperglykemi. Multipla autoantikroppar hos en individ innebär en mycket hög risk att utveckla klinisk typ 1 diabetes, och betraktas idag som ett förstadium sjukdomen. Screening är en möjlighet att finna dessa individer.

Jag kommer i min föreläsning att berätta om processen som leder fram till klinisk typ 1 diabetes, om stadieindelning av preklinisk sjukdom och om möjligheter och svårigheter med screening för autoimmunitet. Jag kommer också att berätta om pågående preventionsstudier för att förebygga att den autoimmuna processen startar, och om studier och nya presumtiva läkemedel för att fördröja klinisk sjukdom och betacellssvikt. Slutligen kommer jag att göra en framtidsspaning avseende prevention och behandling av typ 1 diabetes.

Effects of Semaglutide on Chronic Kidney Disease in Patients with Type 2 Diabetes – the FLOW study

Peter Rossing

Background: Patients with type 2 diabetes and chronic kidney disease are at high risk for kidney failure, cardiovascular events, and death. Whether treatment with semaglutide would mitigate these risks was unknown.

Methods: We randomly assigned patients with type 2 diabetes and chronic kidney disease to receive subcutaneous semaglutide at a dose of 1.0 mg weekly or placebo. The primary outcome was major kidney disease events, a composite of the onset of kidney failure (dialysis, transplantation, or an eGFR of <15 ml per minute per 1.73 m2), at least a 50% reduction in the eGFR from baseline, or death from kidney-related or cardiovascular causes.

Results: Among the 3533 participants, median follow-up was 3.4 years,. The risk of a primary-outcome event was 24% lower in the semaglutide group than in the placebo group (hazard ratio, 0.76; 95% confidence interval [CI], 0.66 to 0.88; P = 0.0003). Results were similar for death from cardiovascular causes (HR 0.71; 95% CI, 0.56 to 0.89). The results for all confirmatory secondary outcomes favored semaglutide: the mean annual eGFR slope was less steep (indicating a slower decrease) by 1.16 ml per minute per 1.73 m2 in the semaglutide group (P<0.001), the risk of major cardiovascular events 18% lower, and the risk of death from any cause 20% lower. Serious adverse events were reported in a lower percentage of participants with semaglutide than with placebo.

Conclusions: Semaglutide reduced the risk of clinically important kidney outcomes and death from cardiovascular causes in patients with type 2 diabetes and chronic kidney disease.

Målblodtryck vid diabetes – hur lågt kan man sjunka?

Magnus Wijkman

I ett globalt perspektiv är hypertoni den dominerande förebyggbara riskfaktorn för förtida död. Hos personer med diabetes är högt blodtryck är en vanlig och viktig riskfaktor för kardiorenala komplikationer, och det är väl känt att blodtryckssänkande läkemedelsbehandling kan förebygga såväl mikro- som makrovaskulära diabeteskomplikationer. Aktuella europeiska riktlinjer förespråkar därför ambitiösa målvärden vid läkemedelsbehandling av hypertoni. I denna föreläsning synas evidensen bakom dessa blodtrycksmål i sömmarna. Särskilt fokus läggs på kliniskt utmanande situationer: hur ska vi tänka kring den äldre personen med diabetes och högt blodtryck, vilka blodtrycksgränser gäller för egenmätta hemblodtryck, och hur ska vi tackla problemet med ortostatisk hypotension? Och hur ska vi egentligen göra för att mäta blodtrycket på ett korrekt sätt?

Subklinisk hypertyreos – när ska man agera?

Tereza Planck

Bakgrund
Subklinisk hypertyreos (SCH) definieras som ett sänkt TSH-värde med normala nivåer av fritt T4 och fritt T3. Tillståndet är vanligt, särskilt hos äldre, och kan vara övergående, kvarstå eller progrediera till manifest hypertyreos. Riskbedömning och behandlingsindikationer är fortsatt omdebatterade.

Metod
Syftet är att ge en evidensbaserad genomgång av risker, naturalförlopp och behandlingsstrategier för SCH med fokus på när intervention bör övervägas. Presentationen baseras på en systematisk genomgång av aktuella studier och riktlinjer från internationella endokrinologiska organisationer.

Resultat
SCH är associerat med ökad risk för kardiovaskulära händelser, inklusive förmaksflimmer, hjärtsvikt och ischemisk hjärtsjukdom, samt osteoporos, frakturer, demens och förkortad livslängd. Meta-analyser visar att SCH är kopplat till ökad total och kardiovaskulär mortalitet, särskilt vid TSH <0,1 mU/L. Progression till manifest hypertyreos är vanligast vid Graves sjukdom eller toxisk multinodös struma. Spontan remission förekommer främst vid TSH 0,1–0,4 mU/L, framför allt hos yngre individer eller vid övergående orsaker såsom tyreoidit. Behandling av SCH bör baseras på en individuell riskvärdering. Aktiv behandling rekommenderas vid TSH <0,1 mU/L, särskilt hos äldre patienter eller de med hjärt-kärlsjukdom, osteoporos eller ökad mortalitetsrisk. Vid TSH 0,1–0,4 mU/L bör behandlingsbeslut fattas utifrån patientens riskprofil och symtom. Uppföljning rekommenderas för patienter med lindrig TSH-sänkning och låg risk.

Slutsats
Handläggning av SCH bör baseras på en individuell riskbedömning. Behandling är indicerad vid hög risk för komplikationer och mortalitet, medan monitorering är ett alternativ vid mild TSH-sänkning utan riskfaktorer.

Förändrings/förbättringsarbete i diabetesvården/Teamarbete

Annika Thorné

Föreläsningen belyser hur man kan arbeta strukturerat i en mindre enhet med diabetesvård. Förändring/förbättringsarbetet pågår fortlöpande genom teamarbete. Ett exempel är diabetesrond en gång i veckan för att diskutera patientfall när det gäller behandling av patientens diabetes, blodtryck, lipider samt överviktsproblematik. På ronden diskuteras och analyseras den egna statistiken i Nationella diabetesregistret för att man ska kunna förbättra diabetesvården för patienterna. NDR är ett betydande hjälpmedel för diabetesvården. Teamet arbetar för att möjliggöra en god hälsa och livskvalitet för patienter med diabetes, både med en optimal behandling och för de behov patienten har. Individuella målvärden för HBA1C, blodtryck, och LDL dokumenteras i patient journalen. Vid svårigheter att uppnå dessa titreras behandlingen och uppföljande provtagning görs. Diabetesenkäten fyller en viktig funktion och svaren kan användas som ett diskussionsunderlag vid patientmötet, där andra värden lyfts fram. Genom att regelbundet följa prediabetikerna och göra många perorala glukosbelastningar kan man diagnostisera diabetikerna i tidigt skede vilket även återspeglas i enhetens prevalens för diabetes som är 8,3% av antalet listade patienter. Belyser även tankar inför framtiden gällande möjligheterna till en fortsatt god utveckling av diabetesvården.

Diabetesmottagning. Rutinen som ledde till högre kvalitét.

Frida Karlsson

Bakgrund
Östhammars vårdcentral har en hög andel äldre och multisjuka patienter. På grund av hög belastning har det oftast gått lång tid mellan årskontrollerna, det ledde till att mycket annat än diabetes fick prioriteras vid läkarbesöket. Resultatet av det blev att t.ex. fotundersökning bortpriorierades. År 2022 genomfördes endast 67% årliga fotundersökningar på diabetespatienterna.

Syfte
Syftet var att med befintliga resurser öka antalet fotundersökningar per år, med mål att genomföra fotundersökning på 80% av patienterna.

Metod
En förändrad arbetsmodell kring årskontrollen innebar att patienten först träffar diabetessjuksköterska som gör förberedande undersökningar, bland annat fotstatus, blodtryck och vikt. Tillsammans med patienten fylls en diabetesplan i. Diabetesplanen följer med patienten till läkarbesöket och får efter besöken tas med hem.

Vid läkarbesöket sker läkemedelsgenomgång, genomgång av provsvar och genomgång av diabetesplanen samt ev intyg, relevanta undersökningar och genomgång av övriga diagnoser.

Efter dagens patienter har diabetessjuksköterska och läkare en kortare gemensam genomgång där tankar kring behandlingen samt hur uppföljning av patienterna skall ske.

Om ingen tidigare uppföljning behövs så kommer patienten ett halvår senare på ett uppföljande besök till diabetessjuksköterska.

Resultat
Andelen årligen genomförda fotundersökningar har ökat från 67% till 90%. Positiva resultat ses i NDR även på blodtryck, LDL och HbA1c.

Personalen upplever ökat samarbete, samsyn kring diabetesvården, tydlig planering, avlastning kring de ”tunga” multisjuka patienterna och att ärenden kan avslutas snabbare. Metoden har även lett till kortare återbesökstid till diabetessjuksköterska.

Patienterna uppger ökad trygghet, att det finns tid att ta upp det som behövs, hög noggrannhet och bra samordning.

Polycystiskt ovarialsyndrom – en uppdatering

Maria Forslund

Bakgrund
Polycystiskt ovarialsyndrom (PCOS) är den vanligaste hormonrubbningen hos kvinnor i fertil ålder, med en prevalens på 12%. 2023 publicerades en uppdatering av internationella riktlinjer för diagnostik och behandling av PCOS.

Föreläsningen syftar till att ge en översikt kring patofysiologi, diagnostik och behandling av PCOS, med fokus på nyheter.

Resultat och diskussion
PCOS diagnosticeras genom att kvinnan uppfyller två av tre kriterier (när relevanta differentialdiagnoser har uteslutits):

Hyperandrogenism (klinisk eller biokemisk)

Ovariedysfunktion (oligo- eller amenorré)

Polycystisk ovariemorfologi (via ultraljud eller förhöjt anti-Müllerskt hormon (AMH))

Hos ungdomar krävs både kriterium 1 och 2, medan kriterium 3 inte ska användas i denna åldersgrupp.

Förstahandsbehandlingen är livsstilsförändring. Medicinsk behandling syftar till att lindra symtom såsom hirsutism, akne, oregelbunden mens, infertilitet, fetma och psykisk ohälsa.

Handläggningen bör också syfta till att informera om och minska risken för långtidskonsekvenser som graviditetskomplikationer, typ 2 diabetes, endometriecancer och hjärtkärlsjukdom.

I nuläget diskuteras ett namnbyte för att bättre reflektera att PCOS inte enbart är en gynekologisk sjukdom.

Hur tar vi lärdom av patienten

Tim Gisseman

Diabetesvården står inför en stor utmaning – att anpassa sig till patienternas förändrade behov och ta tillvara på deras kunskap för att förbättra vården. Teknologins utveckling har gett patienter större insikt och kontroll över sin egenvård, men speglas detta verkligen i hur vården är utformad?

I denna föreläsning delar jag insikter från mitt examensarbete, där jag undersökt utmaningar och behov för att göra vårdbesöken mer givande för både patienter och vårdpersonal. Med hjälp av konkreta exempel belyser jag hur vi kan skapa en mer individanpassad och effektiv diabetesvård genom att lyssna på patienterna.

Föreläsningen riktar sig till alla som vill förstå hur vi kan ta lärdom av engagerade patienter och få en djupare förståelse av deras perspektiv på vården idag.

Välkommen att delta – och låt oss tillsammans utforska hur vi kan förbättra vården genom att sätta patientens erfarenheter i fokus.

Uncovering connections between Diabetes and Dementia: lessons from preclinical research

João M.N. Duarte

Individuals with type 2 diabetes (T2D) face increased risk of developing dementia, but precise mechanisms remain unclear. The brain relies on continuous glucose supply for normal function, and dysregulated glucose metabolism in T2D can lead to vascular deterioration, impacting cognitive health. Insulin plays a crucial role in brain health, influencing learning and memory by modulating neurotransmitter activity and synaptic plasticity. It also regulates glucose utilization by brain cells. Disruptions in insulin signaling can promote tau hyperphosphorylation, a hallmark of Alzheimer’s Disease.

Astrocytes, a type of glial cell, support neurons by regulating nutrient extraction from the bloodstream and maintaining synaptic activity, essential for memory. In T2D, astrocytes lose their ability to clear synaptic neurotransmitters such as glutamate, leading to synaptic dysfunction and cognitive decline.

Chronic neuroinflammation, driven by overactive microglia (the brain’s resident immune cells), contributes to neuronal damage and cognitive impairment. Diets rich in saturated fats can exacerbate this process by prompting microglia to release pro-inflammatory vesicles, further impairing memory function.

Regular physical activity, a balanced diet, and adequate sleep are crucial for preserving cognitive function. While diets high in saturated fat and sugar are linked to memory impairment, transitioning to a healthier diet can reverse brain alterations and improve cognitive performance. Regular exercise and dietary antioxidants have also shown neuroprotective effects in T2D models.

In sum, cognitive decline in T2D is likely driven by metabolic and functional disruptions rather than structural damage, suggesting that targeted interventions may mitigate cognitive impairment. Understanding these mechanisms can help develop strategies to reduce the risk and progression of dementia in individuals with T2D.

Att stödja personer till hälsosamma rörelsevanor vid prediabetes och typ 2 diabetes

Kristina Larsson, postdoktor Umeå Universitet

Hälsosamma rörelsevanor – mer fysisk aktivitet och mindre stillasittande – kan förebygga och kontrollera prediabetes eller typ 2 diabetes och är därmed en viktig pusselbit i behandlingen. Trots detta har många med prediabetes eller typ 2-diabetes inte tillräckligt hälsosamma rörelsevanor för att dra nytta av dessa hälsofördelar. Vi vet att det kan vara både svårt och utmanande att skapa och bibehålla hälsosamma rörelsevanor över tid. Hälso- och sjukvården, särskilt primärvården, har en central roll i att stödja patienter i detta arbete.

Sophia Step Study är en intervention inom primärvården som har undersökt om stegräknare, med eller utan extra rådgivning, kan vara effektivt för att stödja personer med prediabetes eller typ 2-diabetes till hälsosammare rörelsevanor. Presentationen kommer att berätta om huvudresultaten kring effekten av Sophia Step Study på rörelsevanor, metabol kontroll och riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom. Dessutom presenteras resultat från fördjupade analyser kring om det fanns några specifika faktorer vid studiens start (tex ålder, kön och BMI), som var kopplade till en effekt av interventionen och därmed kan vara extra viktiga att uppmärksamma inom primärvården.

Hur kan vi stödja patienter med NPF diagnoser?

Tankar och tips kring mötet med patienter som har neuropsykiatriska svårigheter.

Helena Svensson, leg. arbetsterapeut MSc

På varje mottagning oavsett om det är på sjukhuset eller i primärvården finns det alltid de patienter som oavsett hur mycket information och tips personalen ger har höga/låga värden och inte får sin egen vård att fungera. Hur kan vi stötta dessa personer lite extra med enkla medel?

Föreläsningen kommer var i dialog med åhörarna. Vi kommer ha en genomgång av olika svårigheter en patient med både diagnostiserade och odiagnostiserade neuropsykiatriska svårigheter kan ha och hur vårdpersonalen kan stötta dem inför besöket på mottagningen/primärvården, hur besöken kan göras mer tillgängliga och hur uppföljningen kan se ut. Detta för att få patienterna att faktiskt klara av att sköta sin egenvård. Vi kommer även diskutera om det kan behövas andra insatser än de som sjuksköterska och läkare kan bidra med exempelvis kan en arbetsterapeut eller någon annan profession vara till hjälp för patienten.

Tyreotoxikosmottagning i Linköping och Karlstad

Louise Mattsson, Sofie Anjemo

Våren 2022 startades vår sjuksköterskeledda tyreoideamottagning på Centralsjukhuset Karlstad som ett led till att förbättra vården för patienter med Graves tyreotoxikos.

Syftet var att få en trygg patient med de bästa förutsättningarna att fungera i sitt dagliga liv fysiskt, psykiskt och socialt.

Ett första steg i processen var att avdelningschef och två sjuksköterskor hospiterade på Örebros Universitetssjukhus där arbetssättet var implementerat och där ett flödesschema var utarbetat.

Inför uppstarten hade vi interna föreläsningar samt var delaktiga på besök tillsammans med läkare. Ett strukturerat arbetssätt utformades tillsammans med vår avdelningschef, endokrinläkare och sjuksköterskor. Fokus var att få en helhetsbild av patientens mående och vilka faktorer som kan påverka.

När mottagningen varit igång i två år läste två sjuksköterskor 7,5 poäng Tyreoideasjukdomar på Göteborgsuniversitet, vilket utvecklade arbetssättet ytterligare.

Arbetssättet har medfört att patienten upplevs tryggare och mer välinformerad, vilket bland annat visat sig i ett minskat inflöde av samtal på vår telefonrådgivning.

Planeringen är tydligare och arbetssättet strukturerat. Vi har utformat en dokumenterad överenskommelse där tyreoideasjuksköterskan tillsammans med patienten gör en skriftlig överenskommelse, vilka åtagande vården har samt vilka åtagande patienten själv har. Personcentrerad vård och omvårdnad är i fokus vid varje patientmöte.

Vi gör självständiga medicinska bedömningar och gör regelbundna avstämningar med läkare vid funderingar och frågor.

Tyreotoxikosmottagning i Linköping och Karlstad

Christina Hedman och Calista Torarp

Vi ger en översikt över hur läkare och endokrinsjuksköterskor gemensamt arbetar på vår ”tyreotoxmottagning” och hur vi lagt upp strukturen för utredning, behandling och uppföljning liksom våra egna och patienters erfarenheter. Arbetet med ett regionalt vårdprogram för Hypertyreos kommer även att inkluderas.

Barn med ökad risk för typ 1-diabetes – psykologiska aspekter

Jessica Melin, RN PhD

För och nackdelar med screening och uppföljning av barn med ökad risk för typ 1-diabetes har debatterats och diskuterats i flera år och är nu väldigt aktuell eftersom flera länder startar screening bland förstagradssläktingar men även i den generella populationen. Kännedom om barnets risk för sjukdom, kunskap om symptom på typ 1-diabetes i kombination av uppföljning kan leda till att färre barn insjuknar med svåra komplikationer. Det har dock visat sig att information om barnets ökade risk för typ 1-diabetes kan leda till ökad oro hos vissa föräldrar.

Vilka föräldrar riskerar att bli oroliga? Skiljer sig föräldrars oro om de screenar sitt barn vid födseln för genetisk risk för typ 1-diabetes och deltar i en longitudinell uppföljning jämfört med om barnet screenas för autoantikroppar vi ett tillfälle.

Jag kommer att presentera föräldrars reaktioner och deras upplevelser av sitt deltagande i typ 1diabetesstudier samt dela med mig av mina erfarenheter och de strategier som vi använder för att öka familjernas kunskap om ökad risk för typ 1-diabetes och för att minska deras eventuella oro.

Intervention av obesitas i primärvården

Daniel Arvidsson

Föredraget kommer kritiskt granska den evidens som finns för att livsstilsinterventioner med kost och fysisk aktivitet leder till långvarig viktnedgång, vilka metoder som använts och vilka faktorer som spelar roll för framgång. Föredraget kommer att lyfta fram den evidens som finns för primärvården. Utgångspunkten kommer att vara ur ett beteendevetenskapligt perspektiv och hur beteendeförändring kan förklaras, vilket ligger till grund till hur framtida stöd till beteendeförändring för viktnedgång kan se ut. Föredraget avslutas med kritisk reflektion över hur evidensen kan tillämpas i primärvården och övrig sjukvård, och vad som skulle behövas för att möjliggöra detta.

Dubbel utmaning: Neuropsykiatriska svårigheter och typ 1-diabetes

Agnieszka Butwicka

Att leva med typ 1-diabetes innebär en livslång egenvårdsbörda där både barn och föräldrar ständigt måste planera, övervaka och anpassa behandlingen. För små barn sköter föräldrarna egenvården helt, men i takt med att barnet växer blir det avgörande att successivt överföra ansvaret till ungdomen själv. Detta kräver att den unga personen utvecklar förmågan att komma ihåg, planera, fatta beslut och upprätthålla dagliga rutiner – färdigheter som kan vara särskilt utmanande för personer med neuropsykiatriska svårigheter.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, såsom ADHD, autism och intellektuell funktionsnedsättning, är vanliga och förekommer hos cirka 10 % av alla barn och ungdomar i Sverige. Dessa tillstånd kan påverka exekutiva funktioner, impulskontroll och förmågan att hantera komplexa egenvårdsuppgifter, vilket i sin tur kan leda till sämre metabol kontroll och en ökad risk för diabetesrelaterade komplikationer. Trots detta är samsjukligheten mellan neuropsykiatriska tillstånd och typ 1-diabetes fortfarande ett relativt outforskat område, och vården saknar ofta anpassade strategier för att möta dessa patienters specifika behov. Samtidigt har antalet neuropsykiatriska diagnoser och förskrivningen av ADHD-medicinering ökat, vilket ytterligare understryker behovet av en mer individanpassad och patientcentrerad vård.

Denna föreläsning presenterar aktuell och pågående forskning med målet att öka kunskapen om neuropsykiatriska svårigheter vid typ 1-diabetes samt förbättra diagnostik, behandlingsstrategier och vårdrutiner för denna särskilt utsatta patientgrupp. Genom en djupare förståelse av samsjuklighetens utmaningar kan vi utveckla mer effektiva stödinsatser och minska risken för allvarliga hälsokonsekvenser på lång sikt.

Multiple endocrine neoplasia type 1 (MEN1) – diagnostics and treatment

Duska Bajic

Multiple endocrine neoplasia type 1 is autosomal dominant inherited tumor syndrome caused by loss of function mutation in the MEN1 gene. The three main manifestations of MEN1 are primary hyperparathyroidism (pHPT), pancreatic neuroendocrine tumors (Pan-NET) and pituitary adenomas. More rarely, gene carriers develop tumors in adrenals, neuroendocrine foregut tumors (i.e lungs, gastric and thymus), skin lesions (angiofibromas and collagenomas), lipomas and meningeomas.

MEN1 patients have shorter overall survival than population in general. According to recent study life expectancy was significantly reduced in patients with MEN1 compared with simulated controls from the general population, with a lifetime difference of 15 years. The main cause of death among MEN1 patients is metastasized Pan-NET but other malignancies such as thymic-, gastric-, and bronchial-NETs, as well as adrenocortical cancer contribute to shortened life expectancy.

The main goals of management of MEN1 are to minimize morbidity and mortality

associated with MEN1-lesions. By undertaking screening lesions can be detected and treated decades before development of overt disease, thus preserving quality of life. MEN1 management may be challenging because of the diverse spectrum of tumors that occur, their wide age-related penetrance, and unpredictable disease course in the individual patient. The increased use of genetic testing has resulted in a shift in MEN1 diagnostics to earlier age-groups, affected individuals are frequently asymptomatic and/or disease free at genetic diagnosis.

Pancreatic surgery is currently the only effective way to cure the patient of potentially malignant and life-threatening pancreatic disease but timing and extent of surgery is much debated.

Hälsorelaterad livskvalitet vid typ 2-diabetes i tidigt stadium och dess förändringar under pandemin.

Heidi Norberg 

Hälsorelaterad livskvalitet vid typ 2 diabetes (T2D) tenderar att försämras i takt med att sjukdomen progredierar. Hur den skattas tidigt i sjukdomsförloppet är mer oklart. Dessutom kan yttre faktorer så som tillgång till vård samt stöd från omgivningen potentiellt influera upplevelsen. Kunskap om hur den hälsorelaterade livskvaliteten påverkades under pandemin saknas hos personer med typ 2 diabetes.  Föreliggande presentation beskriver en tvärsnittsstudie baserad på data från den svenska multicenterstudien SMARTEST som undersöker behandlingseffekterna av metforminbehandling jämfört med SGLT-2-hämmare vid T2D i ett tidigt stadium. Syftet är att beskriva hur personer med T2D skattar sin hälsorelaterade livskvalitet i ett tidigt stadium av sjukdomen och jämföra mot svenska referensdata. Inklusion i SMARTEST-studien pågick under åren 2019 - 2023. Som ett sekundärt syfte undersökte vi om skattningarna i hälsorelaterad livskvalitet var lägre under pandemin jämfört med tiden före och efter att restriktionerna infördes. Preliminära resultat kommer att presenteras.

Omvårdnad vid könsbekräftande hormonbehandling

Ida Hübinette Uppström

På Endokrinmottagningen/Endtre på Sahlgrenska träffar vi patienter med en fastställd könsdysforidiagnos. Diagnosen fastställs via ett utredningsteam och utredningstiden är lång. Vi startar och följer upp patienter som önskar könsbekräftande hormonbehandling och för dom flesta är behandlingen livslång. Vi blir en stabil kontakt för våra patienter och har därför möjlighet att skapa en god vårdrelation.

Våra patienter har som vilken annan patientgrupp som helst individuella behov av omvårdnad och vi kan dra stor nytta av att kontakten är långvarig och trygg.

Vi kommer prata kring sjuksköterskans roll i patientmötet samt vikten av att ge patienten stöd, kunskap och rätt förutsättningar för en trygg behandling. Patienten får också utrymme för samtal och reflektion kring sin behandling och eventuella svårigheter som kan uppstå på vägen.

Olika sätt att beskriva glukos-kontroll för olika åldrar och tillstånd nu och i framtiden

Peter Adolfsson och Ulrika Sandgren

I takt med att teknologin inom diabetesvård utvecklas, har vi fått nya verktyg för att förbättra glukoskontrollen och patientens livskvalitet. Denna presentation syftar till att utforska multifacetterade målvärden för blodglukos, inklusive medelvärde, standardavvikelse och koefficient av variation, samt parametrar som ”time in range”, ”time above range”, och ”time below range”. Vi kommer att diskutera vikten av HbA1c som en etablerad indikator och dess begränsningar jämfört med mer dynamiska mått.

Särskilt fokus kommer att ligga på konceptet ”time in tighter range”, som representerar en mer snäv kontroll av blodsockernivåerna. Med den senaste teknologiska utvecklingen, såsom kontinuerlig glukosövervakning (CGM) och avancerade insulinpumpar, är det nu möjligt att sträva efter ett mer precist och optimerat glukosmål. Genom att förstå dessa målvärden kan vi bättre individualisera behandlingar för våra patienter, minska risken för komplikationer och förbättra den övergripande diabetesvården.

Vi inbjuder dig att delta i en inspirerande diskussion om hur vi i vår kliniska praktik kan implementera detta nya fokus och därmed förbättra utfallet för våra patienter. Varmt välkommen till en presentation som kan förändra vår syn på glukoskontroll!

Turners syndrom, om vårdprogrammet och barnmorskeledd mottagning

Lotta Blomberg och Anna Cockin

Turners syndrom är den vanligaste könskromosomavvikelsen hos kvinnor. Turners syndrom innebär att den ena kvinnliga könskromomen helt eller delvis saknas. Det innebär en komplex klinisk bild med stora individuella variationer i omfattning och svårighetsgrad

Avsaknad av en X-kromosom medför ofta utebliven tillväxt, utebliven pubertet samt primär eller sekundär amenorre. Kvinnor med Turners syndrom har ofta uttalad samsjuklighet som ger en förkortad livslängd. Hjärta och kärlsystemet drabbas i hög frekvens och riskerar att ge de allvarligaste följderna. Det är därför viktigt att det görs lämpliga kontroller och ges rätt vård för att minimera riskerna.

För vuxna kvinnor är det ofta gynekolog eller endokrinolog som har huvudansvaret. Flera specialiteter behöver vara inblandade beroende av symtom och diagnoser.

I Sverige finns ett utarbetat nationellt vårdprogram. I det ingår regelbundna möten med många olika specialister, bland andra endokrinolog, gynekolog, hjärtläkare, logoped, genetiker, ögon- och öronläkare.

På vår mottagning arbetar barnmorska och gynekolog i team runt våra Turnerpatienter där de erbjuds årliga hälsokontroller enligt vårdprogrammet. Patientinformation utgör en viktig del av behandlingen. Den är viktig som motivation för fortsatta kontroller och kontinuerlig långvarig hormonell substitutionsbehandling (för att förhindra uppkomsten av hjärt/kärlproblem och osteoporos). Vid dessa årliga kontroller och återbesök bör man eftersträva kontinuitet i behandlingen och i mötet med patienten.

Antiinflammatorisk kost vid autoimmun tyreoideasjukdom.Är det real eller fake news?

Helena Nyström Filipsson

Hur ofta får du frågan från en patient med autoimmun tyreoideasjukdom om de själva kan göra något? Med kosten till exempel. Vad svarar du då? Finns det något som heter autoimmun kost? Vad är faktiskt visat och inte visat när det gäller kostens förmåga att påverka autoimmuniteten? Det kommer vi gå igenom i detta interaktiva seminarium och landa i vad för påståenden som är evidensbaserade och vad som är sk fake news.

Vi vet att näringsämnen som jod, järn och selen är viktiga för tyreoideas funktion, och att selen och D-vitamin har tillskrivits autoimmuna effekter. I populärpressen kan vi också läsa om medelhavskost, stenålderskost, glutenfrikost och ibland att tom kombinationer av det ena och det andra skall vara till nytta för immunsystemet. Men vad är graden av evidens? Vad kräver vi för att en rekommendation skall vara tillräckligt stark för att vi skall gå ut och ge information att alla skall lägga om sin kost?

Det här föredraget höll jag på förfrågan för European Thyroid Association 2024 och sedan för läkare och sjuksköterskor på min egen klinik. De ville att även ni skall få ta del av det så att vi kan svara på patientens frågor.

Uppdaterat vårdprogram för hyponatremi - teori och praktik

Jakob Skov

Hyponatremi ses hos upp till 30% av alla sjukhusvårdade patienter. Kvinnor, äldre och multisjuka drabbas oftare, och tillståndet är kopplat till ökad dödlighet och långa vårdtider. Det kliniska panoramat är brett. I ena änden av spektrumet ses akut påkommen hyponatremi med hjärnödem, ett livshotande tillstånd som kräver snabb handläggning. I andra änden ses kronisk symtomfatting hyponatremi där snabb korrektion i stället kan leda till irreversibla hjärnskador. Tillståndet är således komplext och korrekt handläggning kan ställa stora krav på behandlande läkare.

Nationella riktlinjer för utredning och behandling av hyponatremi publicerades första gången 2012 i samarbete mellan Svenska Endokrinologföreningen och Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård. I ljuset av nya forskningsrön har vårdprogrammet nu uppdaterats. Det nya programmet speglar bland annat ett förbättrat kunskapsläge kring korrekt behandling av akut hyponatremi, och tydligare riktlinjer för behandlande läkare.

I realiteten är dock handläggning av hyponatremi i kliniken fortfarande bristfällig, vilket sannolikt speglar att adekvat utredning upplevs komplicerad och att vinsten med utredning och behandling annat än i extremsituationer fortsatt är omdebatterad.

Jag går här igenom korrekt utredning och behandling av hyponatremi, belyser förändringar i det nya vårdprogrammet och diskuterar hur vi som endokrinologer kan bidra till förbättrad kunskapsnivå bland kollegorna och i slutändan till bättre handläggning av patienter med hyponatremi.

Årets endokrina avhandling 2023

Autonomous cortisol secretion – Mortality, morbidity and diagnostics

Albin Kjellbom, Lunds universitet, VO Medicin Centralsjukhuset Kristianstad

Context: Up to half of patients with adrenal adenomas found as incidentalomas show biochemical signs of subtle cortisol hypersecretion without having clinical signs or symptoms of Cushing’s syndrome. A condition called autonomous cortisol secretion (ACS). Previous studies have indicated that ACS might be associated with increased mortality.

Objectives: Explore if ACS is an independent risk factor for increased mortality. Evaluate low ACTH as a diagnostic marker of ACS. Investigate the prevalence of smoking in patients with adrenal adenomas.

Methods: Cohort and cross-sectional studies. Adult patients referred to two Swedish endocrine centres because of an adrenal adenoma, found as an incidentaloma, between 2005 and 2015 were enrolled. Mortality data were obtained from the Cause of Death Register. Patients were grouped according to predefined levels of cortisol after a 1-mg dexamethasone suppression test (cortisolDST); non-functional adrenal adenoma (NFAA), defined as cortisolDST <50 nmol/L, and three levels of ACS (cortisolDST 50-82, 83-137 and ≥138 nmol/L)

Results: 1048 patients were followed for 6.4 years. Compared with NFAA mortality was not increased in cortisolDST 50-82 nmol/L, hazard ratio (HR) 1.17 (95% CI, 0.79-1.73)), while cortisolDST 83-137 and ≥138 nmol/L were associated with a significant increase in mortality, HR 2.33 (1.53-3.53) and 2.87 (1.74-4.74). Mortality did not differ significantly between 632 patients with NFAA and matched controls (3:1) when followed for 6.6 years, HR 1.13 (0.87-1.46). Studying 198 patients with unilateral adrenal adenomas and 100 healthy controls, low ACTH (<2.0 pmol/L) was present in 53% of patients with ACS, 19% of patients with NFAA, and 4% of controls (NFAA vs. controls p<0.001). Smoking was associated with larger adrenal adenomas, bilateral adenomas, and ACS.

Conclusions: ACS is an independent risk factor for increased mortality, while NFAAs do not pose a relevant risk. The risk associated with ACS seems to become clinically relevant when the cortisolDST level is ≥83 nmol/L. Low ACTH is of limited value in diagnosing ACS, in part due to its high prevalence in patients with NFAA. Additionally, there appears to be a link between smoking, adrenal adenomas, and ACS.